Nepal - Indien - Maldiverna (2017-02-23 till 2017-04-03 )

Förberedelser

Den 3 februari 2017. Nu är vi igång för fullt med dom sista detaljerna inför resan till Nepal, Indien och Maldiverna. Kattvakten är ordnad och visum för Indien är klart så långt det går. Det sista visumet måste vi söka på Maldiverna.

Aline, vår katt anar att något är på gång.

Resan som höll på att inte bli av

Målet är Katmandu. Via Amsterdam och New Dehli. Där vi ska vi vidare direkt mot Katmandu. I bilen på väg till Landvetter flygplats får vi se att flygen är inställda till & från Amsterdam. Men inte vårt! Vi vet inte riktigt hur vi ska tolka det. Det kanske blåser lite mindre med just vårt plan?

Hur stora är oddsen...

Hur stora är oddsen att checka in två gånger inom loppet av någon timma? Och att bli stoppad för knarkkontroll båda gångerna?

Lång väntan - Är det något som är fel?

Efter lång väntan på Landvetter tänkte Simone att något måste ha hänt. Mycket riktigt: Det var oväder i Nederländerna och planet hade inte anlänt till Göteborg. När vi förklarat hur bråttom vi hade till Delhi fick vi raskt hjälp med ombokning till Turkish Airlines, via Istanbul och vidare till Delhi.

Den hjälpsamma mannen vid gaten på Landvetter.

Nervös väntan i Istanbul. Borde man lugna sig med lite Yoga kanske ?

Gott och väl, vi kom iväg mot Dehli. Men där fick vi springande försöka ta oss igenom flygplatsen mot anslutningsflyget till Nepal. Hade det inte varit för en K-pistbeväpnad säkerhetsvakt som lotsade oss vidare, via diverse genvägar hade det aldrig gått.

Inflygningen till Katmandu var spektakulär, som kanske framgår av bilderna nedan:

Var det kanske bergsmassivet med Mount Everest vi såg vid horisonten?

Bilderna kan tyvärr inte göra utsikten rättvisa...

Dags att gå ner för landning, på en av världens mest olycksdrabbade flygplatser vilket är ...

...lite spännande.

När vi landar i Katmandu har vi förberett oss med utskrivna elektroniska visum och vi kan bara gå förbi hela kön. Äntligen flyter det på….

Det är mycket som är litet på Katmandu flygplats. Bagagebandet är minimalt.

Skönt efter denna långa resa att ha taxitransfer beställd till hotellet. Nu ska vi bara leta upp vem det är som håller upp vår namnskylt.

Bossen på hotellet, International Guest House möter upp och försäkrar sig om att allt är till belåtenhet. Och det tror vi att det är.

Vi kommer upp till rummet och det är iskallt.

Vi har fått en mycket liten värmefläkt.

Vi kan ändå inte annat än att låta bli att tycka det är lite charmigt. Vi sätter på fläkten och dricker kaffe. Sen går vi ut för att värma oss, äta lunch och bekanta oss med området Thamel.

Sagt och gjort. Vi grabbar en karta och ger oss ut. Vi inser snart att vi är utanför turiststråken, men vi knatar på och upplever Katmandu. Vi får reda på att Nepaleserna firar guden Shivas afton, så många är lediga och ute på gatorna.

Mätta och trötta är vi men vill ändå ut på lite äventyr. Trötta är bara förnamnet, vi har ju dygnat. Kanske är vi också lite för gamla för att hoppa runt på cementrör.

Frukost med jackan på.

Synd att klaga. Det är ju 15 grader i hotellets restaurang.

Hotellet är rätt fint utanpå, från gården, men...

...gatan utanför Hotel International Guest House är enkel och består av makadam.

Kanske en följd av jordbävningen 2015.

Till bergen

Efter att ha bekantat oss med Katmandu ett part dagar var det dags att ta ställning till om vi skulle ut och upp i Himalaya...En amerikansk turist i 70-årsåldern rekommenderade oss att göra som han, åka på guidad visning med helikopter. Det lät avskräckande, främst med tanke på priset, flera tusen kronor. Istället blev det en taxiresa upp till Bhaleswor Mahadev, ett tempel på blygsamma 2500 meters höjd, tillägnat Shiva.

Vi hyr taxi från hotellet och ger oss iväg. Vi passerar 'Monkey temple' och ser att det är just mycket apor. Vi har sagt åt vår chaufför att köra lugnt och det gör han. Chauffören skrattade och tyckte vi var konstiga som ville ha på oss bilbältet. Lite trixigt att få fram och ställa in det. De flesta taxibilarna är Suzuki Alto dvs modell mindre.

Längs vägen mot Indien river myndigheterna hus. Vägen ska breddas. Vi förstår att det är oroligheter av något slag eftersom militär med automatvapen och polis med kravallsköldar står utmed vägrenen.

"The Nepalese Armed Police Force" visar sig vara en markstyrka med uppdrag att bekämpa uppror i Nepal. Den fungerar som en semi-militär gren och har en sorts dubbel roll som både militär och brottsbekämpande. Tjänstgöringen är frivillig och minimiåldern för mönstring är 18 år (Källa Wikpedia).

Väl framme - nu ska vi åka upp. Vi har sällskap av hundratals lediga Kathmandubor som ska besöka templet på bergets topp. Det suger i magen på Simone som inte gillar höjder men pinan är kort. Det tar bara 8 minuter till toppen.

Utsikten hade säkert varit magnifik, om det inte varit för dimman.

Så här klart var det inte när vi åkte. Tyvärr.

Vi verkar vara de enda européerna här uppe idag.

Simone kom i samtal men en universitetsstudentska på toppen som ville prata lite engelska. Hon studerar hållbar utveckling, miljö och ekonomi. Vi fick reda på att dom redan i grundskolan lär sig engelska.

Samtal på Chandragiri Hills

Familj med många barn på utflykt till templet.

”Vinka till farbrorn från en annan del av världen!”

Det sägs att Chandragupta Maury, en märktig härskare över Indiska halvön några hundra år före Kristus, reste hit med sin andliga guru Bhadrabahu efter att ha abdikerat tronen. Både gurun och lärjungen utförde bot ovanpå Chandragiri och avslutade sina dagar i "sallekhana", en religiös ritual för självmord genom fasta som praktiseras inom jainismen.

Själva var vi lite småhungriga, och letade upp det enda man kunde få att äta på Chandragiri Hills...

Dagens lunch på Chandragiri Hills. Potato Smileys gör oss både mätta och glada.

Chandragupta Maury hedras?

Simone i strumplästen önskar oss alla välgång.

På vägen ner gör vi sällskap med en barnfamilj. Barnen var tre och sju år. Vi hör att den stora flickan pratar engelska med sina föräldrar och Per-Anders frågar henne varför hon gör det. Hon svarade att hon tycker om engelska. Pappan berättar att han lär barnen det. Per-Anders som har lite svårt att släppa sitt arbete skulle genast ta reda på vad hon kunde. Hon var riktigt duktig.

Per-Anders: "Why do You speak English to Your father?"

Flickan : "Because I like English"

***

Gudafamilj – Vishnu, Parmati (?), Shiva och Ganesha

Efter lite kaffe på hotellrummet drar vi till Ason marknad. Vi går, går, går och går vilse såklart men helt plötsligt är vi på Durbar Square med det gamla kungapalatset. En del byggnader som är från 1700-1800-talet skadades i jordbävningarna 1935 och 2015.

Vi går och går...

Ett strävsamt par på Asan marknad.

Vi ser klockor överallt, som används för olika ceremonier.

Vi fastnade för varandra.

Gatuhandel.

Humöret verkar vara på topp trots den hårda konkurrensen.

Vi undrar fortfarande vad detta var för något.

Vart är alla på väg?

Tre coola killar ville vara med på bild.

Street food: Gröt.

Handeln pågår även runt Durbar Square.

Nu ska vi bara hitta hem. Lättare sagt än gjort. Vi går som vi tror är rätt men ser att vi är dom enda turisterna och mörkret börjar falla i dom trånga gränderna. Lite scarry men vi går fort för att hitta något riktmärke.

Vi kommer fram till floden och inser att vi har gått lite fel. Vi frågar oss fram och människorna är mycket hjälpsamma. Vi hittar till sist Utse Restaurang men vi kan lova att vi har tagit rekord i antal promenerade kilometer.

Till slut är vi hungriga och vi hittar Utse Restaurang. Ett av de mest omskriva matställena i Katmandu.

Vi vet ännu inte hur gott det kommer att bli...

Maten var gudomlig.

På väg hem till hotellet.

***

26/2 2017: Vidgat vyerna i Kathmandu

26/2 2017: Vi tog taxi till shoppingcentret Bhatbhateni. Där gick vi runt en stund och tittade på allt mellan himmel och jord. Köpte i alla fall en snygg klänning. Bestämde oss sedan för att gå hem. Vi gick förbi palatset där en av prinsarna mördade sin far (kungen) och stora delar av sin familj 2001. Vi gick inte in utan tyckte det var dags för lunch och ville inte förstöra aptiten. Lunchen intogs på Royal Fast Food – ett riktigt sunkigt ställe tyvärr.

På vår promenad mot hotellet slinker vi in på ett Spa och får Ayurvedamassage. Skönt att bli lite ompysslad efter allt gående. Men att kalla stället för ”Spa” visar sig vara en grov överdrift. För att kunna njuta av en massage bör ju blåsan vara tom. Toaletten vill vi helst glömma att vi sett. Vi får i alla fall nya krafter för att fortsätta hemåt för eftermiddagskaffe.

Middagen intog vi på ett ny restaurang: Rosemary’s Kitchen, ett mysigt ställe med delvis öppen innergård, men där vi satt under tak. Happy Hour för Simone som tog sig en Screwdriver, eller hur många var det nu…? Hursomhelst, vi delade på lite smarrig kyckling med stekt potatis och en linssoppa och tog oss sedan hemåt i mörkret.

Katmandu 27/2 2017 - Vad ska vi göra idag?

Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra. Efter frukost gick vi in på hotellchefens kontor. Han satt bakom sitt skrivbord och småpratade med en amerikan, som visade sig heta Ron och vara en veteran i Nepal. Han hade bott och arbetat här redan på 60-talet. Ron berättade att idag började det Tibetanska nyårsfirandet (tre dagar, följda av ytterligare tolv !?). Han tipsade oss om att åka till det stora Buddistiska templet Baudha Stupa dit tusentals tibetaner, som lever som flyktingar i Nepal, skulle komma idag.

Tibetanska kvinnor vid Bauda Stupa.

Buddistmunkar sida vid sida med kommersen i affärerna som omger templet.

Baudha Stupa skadades svårt i jordbävningen 2015, men har renoverats för många miljoner. Det ryktas att en rik kinesisk affärsman ligger bakom renoveringen, mot en liten gentjänst: att få begravas i templet. Ron skickade med oss munskydd/ansiktsmasker (såna där vi sett att asiater ofta går omkring med) eftersom det är en ”dirty month” med mycket damm.

Templet var verkligen en upplevelse, men bäst av allt var alla tibetaner med deras fantastiska dräkter och smycken.

Lunchen intogs på Road House Cafe med utsikt över templet, folkvimlet och firandet.

Mätta och nöjda började vi gå runt templet (man ska gå fem varv). Vi nöjde oss med ett.

Munskydden vi fått kom väl till pass på hemvägen. Trafiken var tjock och det yrde av damm och smuts. Vi stannade till vid en klädaffär och ännu ett Bhadbhatini-varuhus och äntligen fick Simone tag på en vacker Pashminsjal.

Avgaser och damm

Vi ställde oss på gatan och vinkade på taxi, när en kanadensare dök upp och föreslog samåkning. Vi skulle nästan till samma ställe i Thamel. Han arbetade som lärare i landet.

Som vanligt intog vi eftermiddagskaffe på hotellrummet.

Kanadensaren hade tipsat oss om en vegetarisk restaurang, OR2K, dit vi gick för att äta middag. Vi höjde medelåldern därinne avsevärt när vi kom, men sjönk ner på ett par kuddar bland levande ljus och jazzmusik. Maten var helt ok och internetuppkopplingen bättre än på hotellet.

Hemma igen på rummet hörde vi plötsligt en mycket högljudd blåsorkester utanför. Det lät som en hel karneval!? På med skorna och ut. Plötsligt var vi mitt i ett Nepalesiskt bröllopståg.

Dags att packa och dra vidare till New Delhi och värmen i morgon. Ikväll får vi nöja oss med ett värmande bad. Tack och lov att det finns varmvatten , även om det tar fem minuter innan det kommer.

Mer bilder kommer senare.

***

Från Nepal till Indien – och från 14 grader till 30

Vår favorittaxichaufför från hotellet tog 500 rupier för att köra oss till flyget idag. Vi tyckte det lät tidigt att åka hela tre timmar innan flygavgången, så vi tror att han hade en körning till inplanerad.

Nepals största flygplats är lite gullig med sina 5 (!) gater. Där trängs många passagerare från olika delar av världen. Vid första säkerhetskontrollen delas män och kvinnor upp i olika köer med tanke obligatorisk kroppsvisitation. Det som oskcå är lite speciellt är att det är en extra säkerhetskontroll. Allt handbagage gås igenom igen utanför flygplanet, precis innan man går ombord. Även en extra kroppsvisitation görs. Men, men ”Better safe than sorry”.

Planet lyfte i tid och en dryg timme senare var vi i Delhi och där flöt allt mycket smidigt. Det enda som tog onödigt lång tid var att få ut lite kontanter i INR (indiska rupier). Måhända en efterdyning till kaoset kring utbytet av sedlar i landet.

En prepaid taxi bokades. Taxichauffören kände mycket väl till var området (Saket) låg, men fick stora svårigheter att hitta till adressen. Han fick fråga om vägen flera gånger och ringa till vårt B&B, men till slut kom vi fram. Vi kan nog konstatera att det är lite svårare att köra taxi i 10-miljonersstaden Delhi än i Borås.

Mrs Pritam Nagpal ser till att allt stämmer i vår bokning

När vi kom in på Grace Home möttes vi av en urgammal matrona sittande i en länstol, och som på mycket god engelska ursäktade sig för att hon brutit benet och inte kunde resa sig. Hon bor på bottenvåningen, har tjänstefolk och styr stället med fast hand. Vi kände oss väl mottagna.

Vi pustar ut på rummet efter resan.

Efter att ha packat upp och installerat oss var det ingen större idé att ta oss ut i Delhi. Klockan var rätt mycket, och hungriga var vi. Mrs Pritam hade rekommenderat oss att försöka hitta något matställe runt biografen PVR i närheten. Sagt och gjort. Sedan tog vi tidig kväll.

Här åt vi första kvällen.

Utsikt från takterrassen. Qutub Minar kan anas i diset.

Metro, tågbiljetter och lite shopping

Redan hemma i Sverige hade vi försökt få tag på biljetter till tåget ”Gatimaan Express” till Agra och Taj Mahal. Detta snabbtåg blir snabbt fullbokat. Det visade sig dock väldigt omständligt, och det verkar bero på rent godtycke om man ska lyckas. Indisk byråkrati. Vi frukost idag fick vi tips av Maddie, en australiensisk gäst, om var vi kunde köpa biljetter.

Nu var det dags att prova Delhis Metro (vi ser alltid till att bo nära en tunnelbanestation i stora städer)! Det gick hur smidigt som helst att ta oss till Delhi Central Station och ett speciellt biljettkontor där. Tur att passen kom med. Utan pass – ingen biljett!

Trångt men snabbt till målet med Delhis metro.

På väg med motor-riksha (tuk-tuk)

Färdiga med detta tog vi oss till Saronji Nagar Market (via I.N.A. metrostation, och sedan Motor-Riksha, en liten tuk-tuk). Chauffören var ung och…tja, entusiastisk, och körde fort och vårdslöst, vilket gjorde P-A förgrymmad. Framme med livet i behåll fick P-A tag på en ny skjorta för 350 INR (40 kr), medan Simone blev lottlös. Inget fanns som föll i smaken. Efter det var vi i behov av svenskt kaffe. Ny motor-riksha till Metron och hem till vårt B&B.

Saronji Nagar Market: Kommers och fattigdom sida vid sida.

Styrkta av kaffet beställde vi en Uber-taxi till Select Citywalk, ett jättelikt shopping mall i närheten. Äntligen lite shopping för Simone! Vi åt middag, Kashmerisk, på en terrass där. Trötta och nöjda tog vi en ny Uber hem till Grace Home.

I morgon bär det av till Agra och Taj Mahal.

Agra och Taj Mahal

Idag fick vi gå upp riktigt tidigt för tåget till Agra går kl 8.10 och tågstationen ligger en halvtimme bort från Grace Home. Vi bokade med Gatuman Express igår och som skall vara det bästa tåget. Tåget går från Nizamuddin station och vi bokade med uber taxi och skulle kosta oss 225 INR.

När vi skulle smyga oss ut till taxin i morse så märkte vi att ytterdörren var låst!!! Pea knackade på fel dörr. Vi blev lite stressade för Uber-taxi väntar endast 5 min utanför innan de åker. Pea knackade på en australiensk gäst Maddie istället för husan Sheila. Nåväl när Sheila kom och öppnade dörren åt oss så väntade taxin på oss. Puh! Tack och lov nu missar vi inte tåget till Agra.

Vi letar efter rätt perrong.

På morgontåget mot Agra

Med Gatimaan Express passerar den Indiska landsbygden förbi i 160 km/timmen

Frukost ingår på vårt expresståg

Tågresan var över förväntan efter alla historier som vi hört om tåg i Indien. Och det både avgick och kom fram i tid. Det ingick frukost på tåget.

När vi kom ut från stationen i Agra så stod det en hel arme av ”hungriga” taxichaufförer som bevakades av militärpolisen. De fick inte komma för nära stationen utan att hålla sig bakom staketet. Det var några chaufförer som vågade att gå förbi staketet och de motades tillbaka med sparkar! "Ordningen" återställd...

Vi kom överens med en taxichaufför om pris och han körde oss till Taj Mahal. Chauffören ville vänta på oss men det ville inte vi. Först gick vi till kön för att köpa inträdesbiljett och sedan till kön för att lämna in väskan. Därefter toaletten. "Usch" är väl det bästa ordet för toaletterna i Indien.

Simone framför ett av sina drömmars mål.

Taj Mahal är verkligen så pampigt som det ser ut. Det lät byggas på 1600-talet av den indiske kejsaren (egentligen Stormogulen) Shah Jahan som ett gravmonument över hans favorithustru, Mumtaz Mahal, som tragiskt nog dog när hon födde deras trettonde barn. Det rymmer också graven åt Shah Jahan själv, som dog tjugosju år senare, efter att ha spärrats in av en av sina makthungriga söner på Röda Fortet i närheten. Taj Mahal räknas som ett av världens sju underverk, och är för många en symbol över evig kärlek.

Tillsammans vid Taj Mahal

Trängseln är stor framför ingången...

Trängseln är stor in till detta monument över kärleken – eller kanske snarare över makt och rikedom. Men också över en blandning av muslimsk, persisk och indisk kultur.

Ett av de fyra hörntornen. Kärlek på gång?

Även bland hägrarna firar kärleken triumfer..

Marmorn i Taj Mahal skiftar i olika nyanser

Utsikt från Taj Mahal mot södra porten

Taj Mahal från ett annat håll

Vi spenderade någon timma och sen gick vi till Red Fort. Vi orkade helt enkelt inte med tuk tuk just då. När vi går och går vet vi inte om det är rätt beslut! Ca 3 km gick vi.

Utanför Red Fort

Red fort var pampigt på sitt sätt. Därifrån såg vi Taj Mahal i all sin prakt. Svårt att verkligen förklara hur stort det är. Båda är byggda på 1600-talet.

Utsikt från Red Fort med Taj Mahal i bakgrunden.

Nu var vi verkligen hungriga. Simone kom på den ljusa idén att leta tips på restauranger via Tripavisor istället för att taxichauffören skulle köra oss till ”sin kusin”. På det viset hittade vi till Bamboo Café. Den unge ägaren Danyal drev stället med mor och morbror. Han hade öppnat i december 2016 och höll medvetet låga priser, bra råvaror och service. Han läste samtidigt på universtietet. Mycket god mat och service. Danyal blev överförtjust över att vi hade hittat Bamboo café genom Tripavisor och detsamma gällde oss.

Simone på Bamboo Café i Agra.

Vad sägs om vegetarisk kofta?

Vilket arbete! Men tidens tand är obeveklig.

Får vi bara mat och vila är humöret på topp.

Som sagt.

Nedan några bilder från gatulivet i Agra, nära Taj Mahal.

Vår taxichaufför som väntade ville köra oss till hantverksbutiker men det ville vi absolut inte. Nu var vi trötta. På appen visade det 18000 steg!! Chauffören körde oss raka vägen till tågstationen. Vi letade upp väntsal för andra klassens tågresenärer eftersom det inte fanns någon för första klass!!! Konstigt!. Vi är de enda europerna. Nöjda, mätta och trötta åker vi tillbaka till Delhi. Väl framme i city tar vi en uber taxi till Grace home och säger godnatt fast klockan bara är 21.

***

4 mars 2017

Masala Dosa vid Dehli Connaught place

Vi hade tänkt att komma ut och utforska Delhi tidigt. Men vi planerade och bloggade och kom iväg först till lunch. Så vi drog till Connaught Place med Metron för att leta efter ”den bästa Masala Dosa i stada”. Så hade i alla fall någon på nätet beskrivit det som serverades på Sagar Ratna.

Bästa Masala Dosa i stada

Masala Dosa mitt i DelhiDessförinnan hade vi irrat runt en del för att hitta restaurangen. När vi väl hittade den visade det sig att den var en del av en indisk snabbmatskedja. Inte konstigt att Google mapp kom med förslag från helt andra delar av stan också. Som om det inte är knepigt nog att hitta! -Nåja, gott var det i alla fall. De kunde sin Dosa!

Var är vi? Nånstans runt Connaught Place – I resterna av Brittiska imperiet...

Sen gick vi ner under jorden en stund. Under marken på Connaught Place finns en basar med gångar i regelbundna cirkelmönster. Här finns allt att köpa.

Basaren under Connaught place. Här finns allt. Men ingen luft.

Upp igen och sedan ner i Metron och vidare två stationer till Chawri Basar. Målet var moskén Jama Masjid, med de höga minareterna och utsikt över Delhi. Vi börjar med att promenera. Oväsendet från tutande Tuk-tuks och andra fordon i fredagsrusningen är öronbedövande. Detta, tillsammans med trängseln gör att vi till sist ber om skjuts. Första gången någon av oss åker cykel-rickshaw. Det hade gått fortare att gå i den trängsel som rådde. Men föraren tjänade ju en slant. Usch. Jag (PA) kände mig förfärligt tung.

Simone döljer alla sina behag

Simone fick svepa sig i ett långt tygskynke och Per-Anders ett för benen. Vi är vid en mycket stor utomhusmoské där Imamen står under taket vid bön. P-A klättrade upp i den höga minareten. Lite roligt att vakten ville ha betalt för att man skulle ta kort men P-A pratade sig ur det.

Det fläktade lite högst upp i minareten. Skönt!

Sen går vi mot metron och tittar samtidigt på gatulivet. Köpte en skjorta till P-A, största storleken, men som på hotellet visade sig vara för liten. Dom är allt små i Indien? Så vi gav den till mannen som är allt i allo på hotellet. En för övrigt mycket trevlig man.

Hoppade av metron vid Vishal station och tog en Uber taxi därifrån till Vishal Supermarket. Vi fick köpt lite och sen var vi så hungriga att en Uber tillbaka satt fint. Vi hoppade av i Saket och tog med hämtmat. Det blev Masala dosa. Sen hade vi max fem minuter att gå men det visade sig bli minst tjugo minuter, för vi hittade inte hem i mörkret... Konstigt att allt blir så väldigt annorlunda då.

5 mars 2017
Sista dagen i Delhi och mycket ska hinnas med

Den här dagen vill vi hinna med mycket. Så en uber taxi till Qutub Minar började vi med. Det är helt otroligt stort och mäktigt. Vi höll på att hoppa över detta i vårt digra schema. Tur att vi tänkte om. Qutub Minar började att byggas år 1199 och blev klart ca 1220.

Qutub Minar: 74 meter imponerande byggnadskonst från 1200-talet

Undrar om Allahs tjänare smög till sig en kram i skydda av pelarna?

Lite senare försökte någon dubbla Qutub Minars 73 meter och nå

147 meter närmare Gud. Det stannade på 25 meter. Här är resterna.

Därefter bär det av mot Shoppers Stop med en Uber taxi. Det visade sig ligga vid Select Citywalk mall i Mgf Metropolitan Mall. Där vi var häromdagen. Vi har aldrig sett ett större Mall-område. I Shoppers Stop hade Simone siktade in sig på Desigual. Besvikelsen blev stor när det visade sig vara dyrare än i Sverige. Vi åt lunch här och det blev en masala dosa igen. Stressade iväg med en Uber till Lotustemplet. Vi gick in i tystnaden för en meditation. Templet byggdes av Bahaj rörelsen. Alla ska vara välkomna oavsett religion därför ingen utsmyckning med några religiösa symboler.

Bahais Lotustempel i Delhi

Sen letade vi upp metron för att åka till Janpath marknaden och den tibetanska marknaden. Vi åkte åt fel håll i hastigheten med metron och fick snabbt hoppa av och byta vid nästa station.

Hårda förhandlingar om kvalitet och pris

Marknaderna verkade flyta ihop med varandra. Där sprakade det verkligen av färger i tyger, paraplyer, kläder, bonader, mattor mm.

Vi gick nog förbi den här försäljerskan tre, fyra gånger. Fin kvalitet, men inget som passade Simone.

I en annan del av Dehli

Vi letade oss ner i metron igen för att åka till Hauz Khas village. När vi kommer fram till den stationen visade det sig att det var för mycket folk där och det skulle ta en evighet att komma fram så vi åkte tillbaka en station till Green Park. Därifrån åkte vi med en motorcykelrick-shaw till Hauz Khas village som visade sig att vara en oas mitt i Delhi.

Oasen Hauz Khas Village

Vi blev visade ner till sjön i Hauz Khas Village och gick runt lite.

Sen slog vi på stort och gick på en riktig restaurang/nattklubb: The Roost. Där någon drink eller kanske två och en fantastisk måltid. Kocken kom ut och pratade med oss för jag, Simone, ville utesluta vissa ingredienser. En mycket trevlig kock som visade sig komma från Nepal. Hans familj var kvar där och han hoppades att familjen skulle få komma till Indien. Han blev glad när vi sa att vi tyckte om Nepal.

När det var dags för hemgång beställde vi den vanliga Uber-taxin men den hittade oss inte i vimlet. Chauffören ringde oss men bara skrek och gapade i telefonen, när vi försökte reda ut vad som hade hänt och var vi stod någonstans. Vi antog att han hade råkat ut för en olycka eller något då vi såg blåljus längre bort.

Vi beställde en ny taxi och kom nöjda och mätta tillbaks till Grace Home - men inte mättare än att vi tog varsin liten chipspåse med en himmelsk god salsa som dipp. Salsan hade vi köpt på Anoki.

6 mars 2017: Från Delhi till Goa

Vid frukosten berättar Mrs Pritam om sin uppväxt i nuvarande Pakistan. Hennes pappa var den enda bland bröderna som överlevde oroligheterna 1947 och som ledde till en delning mellan Pakistan och Indien.

Mannen och kvinnan som är lite allt i allo på Grace home och som kommer från fattiga förhållanden fick våra Metrokort och 600 rupier. De blev mycket glada och tog kort på oss när de vinkade av oss.

Uber taxin tog väskorna på taket och chauffören tutade som en galning hela vägen till flygplatsen trots att det inte var mycket trafik.

Sex stycken hela kontroller innan vi kom på planet. Det är nog rekord för oss. Ingen kom in på flygplatsen utan biljetter. Mannen framför oss försökte men blev avvisad. Airasia tar oss till Goa.
Vi tar en pre-paid taxi till Patnem beach. Pris 1920 rupier. Vi ser till vår glädje att vi bor på stranden.

Efter middag och en drink till Simone är det dags att säga godnatt.

Patnem Beach. Solnedgångarna tävlar med varandra.

8 mars 2017: Patnem beach, solstolar och strandpromenader

Nu äntligen får vi slå oss ner i en solstol och bada i havet. Livet är bra underbart. Beachen är ca 2,5 km lång.

Morgonkaffe på altanen

Vi har mycket god mat och jätteportioner på vårt lilla hotell. Vi äter både lunch och middag här och njuter av att inte behöva göra något mer än bara lyssna på talbok, lösa sudoku, njuta av stillheten och lyssna på vågorna.

Det är gott om plats här

Jätteportioner. Till unga hungriga backpackers?

Kontrasten mot Dehli tar andan ur en

De enda kossor vi ser under våra dagar på Patnem beach

Enkla men mysiga små strandstugor på vårt hotell

10 mars 2017: Lata dagar på Patnem beach

Dagarna går utan att vi behöver göra så mycket vi promenerar och ser på när fiskarna fiskar. Vi njuter fortfarande av det lugna livet efter Kathmandu och Delhis hetsiga tempo.

Fiske på Patnem Beach, nära Talpon River

Vår stuga ligger längst in i mitten

Solnedgång på Patnem beach

På natten vaknade vi med dunder och brak av att en sambaorkeater (här i Indien???) höll konsert utanför vår dörr. I alla fall lät det så. Trötta som vi var drog vi täcket över huvudet. Det övades på kvällen när det var svalt för vårfestivalen som är den 13 mars.

I morgon byter vi strand och flyttar hela 1 km - till Palolem beach.

11 mars 2917
Vi har flyttat till Palolem

Nu har vi bott två nätter på grannstranden Palolem, eller rättare sagt på Alba rooms som är ett välbyggt och välskött guesthouse med fem rum.

Utsikt från middagsbordet: Någon, vi tror det var restaurangägaren, tränar cricket i sanden.

Middag på Dropadi restaurang, strax om hörnet från vårt Alba rooms.

Flytten var bökigare än vi tänkt oss. Väl utcheckade från Om Shanti på Patnem visande det sig stört omöjligt att få tag i transport. Alla tuk-tukförare var som bortblåsta. Bara ett tiotal av deras små gula trehjulingar stod kvar, övergivna på gatan. Förklaringen tycks ha med ”Holy” att göra, en högtid som firas i flera dagar och där man bl a kastar färg på varandra. Till sist fick jag (PA) tag på en förare som knödde in mig och våra resväskor för transport till Palolem där jag fick låsa in dem på vårt nya rum. Sedan åkte vi tillbaka till Patnem och hämtade Simone och vårt handbagage.

Idag lördag var vi ute och åt på German Bakery med gamla bekanta till Simone, Göran och Lea och som varit i Palolem många gånger. Vi fick sedan en guidad visning på lite småstigar och genvägar i Palolem.

Kvällspromenad

Liten strand mellan Patnem och Palolem

Agonda beach och Chaudi

Vi tog en tuk tuk till Agonda beach. Lång stor och bred strand så den känns nästan folktom. Vi solade, lyssnade på talbok, badade och åt lunch.

Agonda beach är lång, bred och stillsam

Det är dagmarknad i Chaudi som vi ville passa på och se när vi ändå behövde ta ut pengar. Enda ATM som är nära Palolem.

Chaudi är färgsprakande

Affärer på gång

Köpte säkerhetsnålar till Simones kjol då den blivit lite stor i midjan. Passade på att köpa lite mer soyamjölk till kaffet. Tuk tuk tillbaka till Palolem 2 km för en kostnad av 100 INR =13.70kr. Åt middag på German bakery på kvällen.

12 mars 2017
Vi firar Happy Holi

Vi börjar dagen med att koka ägg i vår vattenkokare och inta frukost och kaffe på vår altan. Vi går sedan dom få stegen till stranden och slappar med bad, talbok i solstolarna. Vi åt även lunch här på den lilla franska restaurangen på stranden.

Väl hemma på Alba room med kaffet på altanen så kommer Simone på att hon vill börja fira happy HOLI med champagne. Sagt och gjort Pea gick till närmsta spritbutik men dom hade inte champagne utan han fick gå lite högre upp på gatan. Pea öppnar och korken skjuts iväg. Champagneglas fanns det inga så ett vanlig dricksglas får duga och det var en mycket god champagne. Nu är det så att Simone inte kan dricka upp allt på en gång så resterande får sparas i en petflaska ?

Vårens återkomst måste firas. Snart vankas det skumpa för Simone.

Våren är här!

Skumpa på PET till Simone

Vi gick sedan ner på stranden och tittade på firandet. Många indier firar med att dricka och bada. Badvakterna får mycket att göra.

Indier firar Holy

Görsköj på Holi

Utlänningar har också sköj

Middagen senare på kvällen intogs på beachen efter vår sedvanliga titt på solnedgången. Och firandet fortsatte.

13 mars: Galibaga beach och den strapatsrika vägen hem

Idag ska vi äntligen till Galibaga beach (turtle beach). Vi tog som vanligt en tuk tuk efter att Simone har prutat ordentligt. Simone t o m tog till att vi går till en taxi kompis längre bort men då fick vi till det priset som vi ville. Från 700 INR till 400 INR. Bra jobbat. Resan var mycket längre än vi trodde. Vi som har bestämt oss för att gå tillbaka längs stranden!

Galibaga beach. Skyddsområde för havssköldpaddor.

Vi är nästan helt själva på stranden

Väl framme på Galibaga beach bredde sig en helt underbar och öde strand ut sig framför oss. Vi går bort till ena änden och fotar och badar i flodmynningen. En badvakt sitter i skuggan och håller koll på oss. Efter en stund så börjar vi vår långa vandring traskandes hemåt.

Galibaga är fast och lätt att gå på närmast vattnet

I söder slutar Galibaga med en flodmynning.

Vårt sikte var inställt på att återse vårt kära OM Shanti på Patnem beach och äta lunch där, för deras stora portioner och fantastiskt goda mat - De har den godaste fried rice vi någonsin ätit! Vi fick ta på oss sarongerna efter ett tag för att inte bränna oss. Vi gick och vi gick. Det första hindret var klipporna mellan Galibaga och Talpona beach. Vid gott mod fortfarande nådde vi slutet av Talpona beach. Då hade vi gått i nästan en och en halv timma. Nu skulle vi bara igenom byn. Det gick bra trots väldigt ”happy” Holy-firande i byn. Sedan skulle vi över floden med kanot.

Vi fick tag på en man vars grabb var villig att skjutsa oss.

Skönt att det flyter på igen.

Vår kanotförare

Tidvattnet kom in när vi skulle gå hemåt.

Väl på Patnem beach så inser vi när vi går att det är högvatten fortfarande. Vi går bort till klipporna som delar stranden för att hoppas att vi ska kunna passera. Nu började vi starkt ångra oss men bestämmer oss för att göra ett försök. Halvvägs inser vi att det är djupt och strömt och att vågorna slår mot oss och klipporna lite för hårt. Vi var på väg att ge upp men insåg att vi har kommit halvvägs och att det var lika jobbigt att ta sig bakåt som framåt så vi fortsatte.

Puh! Vi rundade klipporna utan skador men såg att vi måste klättra på dom hala och vassa klipporna för att nå stranden men vi slapp i alla fall vågorna slå mot oss Vi såg en indier som hjälpte oss med bästa vägen över klipporna – tack och lov för det, för vägen var inte lätt. Det var både klippavsatser och trånga passager och Simone vägrade att ta på sandalerna för hon var rädd att halka. Hon var rädd om sin arm som skadades på förra resan. Äntligen kom vi upp stranden och såg slutmålet. Vi var mycket glada för det nu får det vara nog med strapatser!

På Restaurang Om Shanti blev dom glada över att se oss och glädjen var ömsesidig.

Vi hade bestämt oss för att gå hela vägen hem till Alba Rom men efter lunchen när vi var vrål mätta så tog vi en tuk tuk sista biten.

Simone hade pratat om att äta Masala Dosa ända sen Delhi, så nu bestämde vi oss för att det fick bli lite hämtmat på kvällen. Senare på kvällen fortsatte vi att fira Happy Holy på baren.

14 mars:
Från Palolem till Colva beach

Ägaren på Alba rooms ordnade en taxi chaufför som körde oss lugnt och säkert till vårt nya boende i Colva. Vi fick köra runt och leta länge innan vi hittade vårt nya boende.

Djungelbeklädda berg kantar vägen mot Colva

Nu började problemen. Chauffören försökte ringa men numret visade sig inte stämma. Väl framme var ägarinnan mycket nedlåtande mot taxichauffören när han vänligt påtalade att numret inte stämde och att det saknades skyltning fram till boendet. Våra varningsklockor började att ringa.

Aakriti’s motsvarade inte beskrivningen vi fått vid bokningen.

När vi kom satt ägarens stora familj i en soffa satt och åt, och tittade lojt på oss medan de tuggade på maten. Vi var fortfarande förväntansfulla, men började ana oråd. Mamman tog sig upp och började visa oss runt.

Inget stämde med Agodas beskrivning av Aakriti’s bed & breakfast. Vi såg direkt att det inte fanns någon AC. Det var fruktansvärt varmt och kvavt. När vi påtalade detta menade ägarinnan att vi inte behövde någon AC utan kunde sova med öppet fönster. Vi var inte så positiva till idén, med tanke på att det i inte ens fanns något myggnät. Utanför var det mycket träd och buskar, och fuktigt. För att inte tala om hur varmt det var.

Droppen kom när det varken fanns handtag eller lås i vår dörr. Enligt ägarinnan behövdes inget lås, eftersom ingen kom förbi hennes hus. Per-Anders började associera till filmen "Den sista färden". Saken var klar: Här ville vi inte stanna. Men taxin hade redan åkt. Och vi litade inte på att vi skulle få en riktig bil om vi lät ägarinnan ordna med saken.

Med viss tveksamhet lämnade vi vår packning, och gick mot Colva beach. Det blev en lång svettig promenad ner till stranden men nu behövde vi lunch och lite andhämtning från den här upplevelsen.

Vi kunde fortfarande inte tro att det var sant, det som just hänt. Där ska vi i alla fall inte bo! Vi äter och går och letar efter ett nytt boende. Vi gick till några ställen men fick inget napp. Vi bokade till slut på Star Beach Resort trots att det luktade kamfer. Pea åkte tillbaks till Akritis och hämtade vårt bagage.

Det här hade gjort att vi inte fick någon bra feeling för Colva. Vi funderade till och med på att boka till Maldiverna omgående. Bestämde oss dock för att inte ta något beslut på fastande mage. Vi gick ut och åt på en engelsk pub och frågade några engelsmän om dom visste något bra boende.

Det visste dom! Fick tips om Skylark Resort, som låg bara 100 meter bort. Vi gick dit direkt efter maten och tittade på ett rum. Det luktade inte kamfer. Det var ett rent och snyggt boende med rum runt en pool. Helt plötsligt förvandlade sig Colva framför våra ögon! Vi bokade rum för åtta nätter, med start dagen därpå. Lite dyrare än vi tänkt oss, men det var vi värda. God natt! säger vi till den här jobbiga dagen.

Simone glad och förväntansfull - innan vi börjat svettas på allvar i Colva

Jag som håller i kameran (Per-Anders) är genomblöt av svett. Tur att vi orkade fram till havet, där det fläktar skönt.

15 mars:
Känslan när man vaknar på fel hotell - men vet att man har ett nytt som väntar!

Vi kan nog inte riktigt beskriva lukten av kamfer, men den är genomträngande och luktar verkligen starkt av kemikalie. Så luktar det på rummet på fina Star Beach resort. Vi blir inte gladare av att det ingår frukost. Frukosten som ingår var skrattretande. Vi fick välja en sak var från menyn tex ”två stekta ägg”. Övrigt fick man betala för. Till att dricka kunde vi bara välja mellan kaffe och te. Ingen juice. Skönt att packa och flytta 300 meter till Skylark!

Vid tog en taxi eftersom det var mycket varmt. Vi prutade 50% och betalande 50 INR. Vi fick samtidigt chaufförens visitkort, om vi behövde taxi till flyget. De måste ju vara om sig och kring sig i alla lägen. Vi kommer fram till Skylark resort och det är ljuvligt fint.

Inne på Skylark härskar lugnet och allt är utformat med utsökt känsla för detaljer

Vi packar upp och drar ner till stranden i Colva. Vi går till vänster och lägger oss på Papillon och solar, badar och lyssnar på ljudbok. Det fläktar skönt i hettan nere vid havet. Äter lunchen på Papillon och går efter ett tag till hotellet eftersom det drar i Simones kaffetarm. När vi går upp genom Colva så är det fruktansvärt varmt. Vädret har verkligen ändrat sig dom sista dagarna och när havsvindarna inte når oss så blir det riktigt svettigt. Ett dopp i poolen och en dusch sitter riktigt fint före kaffet.

Första doppet på Colva

Efter andra doppet är det dags för lunch i skuggan

Papillon – skydd för solen, mat och dryck. Vi, ett par fransoser, en del ryssar som dock håller låg profil på den här delen av stranden.

Tar några timmar att blogga ikapp oss. Vi bestämmer oss för att gå och handla lite mat vid 17-tiden när det har svalnat av lite. Hittar till slut en liten affär som man kan gå in i. Alla andra vi har sett är som små kiosker. Vi köper även en adapter för 55 INR till vår vattenkokare. Helt plötsligt är det andra vägguttag!

Vi går och äter på restaurang Goodman i mörkret. Vi träffar på paret från England som rekommenderade Skylark Resort till oss och snackar lite med dem. Vi beställer och börjar äta. Jag har som vanligt beställt kyckling, denna gången med en pestoliknande massa på med kryddor.

Det smakar helt ljuvligt ända tills jag upptäcker att kycklingen är till mer än hälften rå! Miljoner tankar går genom huvudet när jag inser att sista tuggan var just rå! Skickar ut maten och in kommer nytt. Tänker att jag lika gärna kan äta och dricka mig mätt om jag nu ska spy. Coolar ner mig med en drink menas det är livemusik med gamla godingar. Han som sjunger kommer från Canada. Jag säger till P-A att vid minsta symtom så drar vi till doktorn och säger salmonella. Chefen på restaurangen ber så mycket om ursäkt. Vet inte om det kommer att hjälpa men tar dubbla probiotika med goda bakterier innan läggdags. Nu håller vi tummarna. God natt.

16 mars:
Komocka! P-A skrämmer iväg ryssar

Vi går ner till stranden på morgonen som vanligt. Äter lunch där och när kaffetarmen suger så blir det drar vi åter till hotellet. Vi bestämmer oss för att försöka få tag på lite soyamjölk. Vi har fått tips från hotellet om att vi ska gå mot Margao ca 1,5 km.

Vi köper myggspray på apotek i Colva. Tro’t eller ej: De hittade det nånstans i denna röra.

Vi får inte tag på sojamjölk men lite annat smått och gott blir det. På hemvägen börjar det mörkna och rätt som det var så trampar P-A i en komocka! Precis utanför en affär där vi ska in och köpa ett par badbyxor. P-A får lite vatten att skölja bort det värsta med.

Frid och fröjd tror vi och går och sätter oss på en fin restaurang. Plötsligt börjar det att lukta misstänkt mycket koskit i halva restaurangen men P-A tror inte att det beror på honom. Men när ryssarna vid grannbordet reser sig och går utan att ha beställt så trillar myntet ner och P-A går in på toaletten och fixar till sig ordentligt. Riktigt roligt i alla fall.

Lukten försvann i restaurangen men ryssarna kom inte tillbaka.

Från vår promenad: Här vankas saft gjord på sockerrör.

17 mars:
Fortsatt jakt på soyamjölk i Panaji

Idag behöver Simone verkligen få tag på soyamjölk. Debbie som äger hotellet ihop med sin indiske make hjälper oss att få tag på en bra taxichaffaufför som vi hyr nästan hela dagen för ett pris av 1900 INR och då ingår det AC. Vi åker direkt till Panaji och tittar på gamla portugisiska hus i Fontainhas. Vi gick runt en stund i 36 graders värme och fick nog av det ganska snart.

Här köper man Cola och allt annat mellan himmel och jord

En del vackra gamla hus finns i Panjim

En av alla små oaser

Jakten på soyamjölk började på allvar. Vi åkte först till "Magsom Supermarket" och hittade bara små paket soyamjölk men vi tog dom. Fick tips av personalen på ett annat Magsom. Så vi åkte dit men där hade dom inga. Så vi åkte vidare till ett annat tips som vi fick på första affären av en annan kund. Det hette "Delfinos" och låg norr om stan. Vi får tag på lite soyamjölk och nu är klockan 14 och vi är mycket trötta och hungriga. Vår chaufför är mycket trevlig och berättar mycket om Indien för oss bl a att han själv fick välja fru men så är det inte alltid. Vi pratade också om politik och om ryssar, vilka det var tydligt att han inte gillade. Vi har köpt banan som vi äter i bilen på väg hem. Vi kommer hem klockan 15 och sätter igång med att söka visum till Indien (!) som vi måste ha när vi kommer från Maldiverna. Det har verkligen hängt över oss.

Simone är inte rädd av sig. På kvällen gick vi och åt på Goodmans restaurang igen (de serverade Simone halvrå kyckling i förrgår). Vi försökte först att beställa kyckling utan ben eftersom vi ville ha maten fort men det gick inte enligt en kypare. Till slut fick vi syn på den trevlige äldre kypare som har serverat oss tidigare kvällar. Han kom fram emot oss med tvekande steg. Kanske han skämdes? Hursomhelst, det var inga problem med att ändra i menyn. Nöjda och glada åt vi oss mätta på ”Kalmi Kebab a la Simone”. För den som vill prova att laga hemma: Det är en kycklingrätt med indisk kryddmassa runt kycklingen baserad på finmalda cashewnötter, salt, peppar, socker och limesaft, och som tillagas i ugnen.

Jag beundrar en vacker Simone som beundrar ett vackert hus

Hus med krucifix. Knappt en tredjedel av Goas befolkning är kristna.

18 mars:
Hur lång är stranden i Colva egentligen?

Idag ska vi gå så långt vi orkar på stranden. Bestämde oss att gå söderut och se var den tog slut. Vi började gå vid 10-tiden innan värsta hettan. Vi kom till Benaulimstranden, vilken vi först hade tänkt att bo på. Vi gick förbi och stranden bara fortsatte, lika bred och fin. Vi gick och gick och aldrig kom vi till slutet. Vi försökte se slutet några gånger men misslyckades.

Colva och närliggande stränder tycks aldrig ta slut

När vi inte orkade längre så fick vi inse att stranden är längre än vi trodde. Ja ja bara att ge upp och vi har ju lång väg tillbaks. Vi badade för att få lite kyla innan vi vände om. När vi kom hem till ”vår” del av stranden så köpte vi med oss Dosa Masala till lunch. Vi behövde verkligen in och svalka.

Ett svalkande dopp under vår långa strandpromenad

19 mars
Vi gör det igen – åt andra hållet

På kvällen kom Simone på att vi kan använda Dosa Masalabrödet som pannkakor. Sagt och gjort nu skulle bara Pea få dom på matskjulet att förstå vad vi ville. Det blev inte det lättaste men efter många om och men så lyckades det. Så vi åt mycket goda pannkakor med sylt till middag ikväll. Ja just det, hur lång var nu stranden? Vi kom fram till efter mycket frågande på hotellet och egen research att den är minst 3 mil lång utan avbrott. Inte konstigt att vi aldrig kom fram till slutet ?

Nu går vi åt andra hållet och tror att vi ska komma fram till Vasco da Gama till slut. Vi börjar lite tidigare idag eftersom det blev väldigt varmt i slutet igår på vår promenad. Så vi går och vi går och går långa sträckor av öde strand. Då och då kommer det små ställen med solstolar och matställen. Tur det, för vi behöver fylla på med vatten.

I början är det ju lite fart och fläkt på Colva…

…men en bit norrut är det lugnare.

Det är verkligen ingen trängsel här. Några fiskare rättar till sina nät. Långa sträckor är fåglar och krabbor vårt enda sällskap. Lika snopet idag blir det när stranden bara fortsätter och fortsätter. Vasco da Gama den största staden i Goa fortsätter att hägra i fjärran och vi styr kosan hemåt.

Kråkorna vill vara med på bild när vi traskar norrut.

Kanske borde vi tagit cykel om vi ska nå Vasco da Gama?

Hur ska vi beskriva stranden? Den är lika bred som en sexfilig motorväg med finkornig ljus sand som är hårt packad vid lågvatten. Mycket lätt att gå eller cykla på. Vinden svalkar skönt. Vi får senare veta att stranden är en av världens längsta.

Dagarna går med promenader, solning, badning, talbok och massa god mat.

20 mars:
Tandläkarbesök i Colva

Den lilla tandvärk som Simone har haft ett par dagar blir plötsligt värre. Vi frågar Debbie i receptionen på Skylark och hon rekommenderar oss en tandläkarmottagning. Debbie är snäll och ringer ”sin” tandläkare och vi får en tid omgående. Vi tar en Autorickshaw upp i stället för att gå eftersom det är för varmt.

Dental Solutions. En tandläkarmottagning med de bästa rekommendationer från vårt hotell

– och gratis för Simone idag!

Tandläkaren gör en vanlig undersökning med röntgen och kommer fram till att det kan vara en spricka i tanden. Inget att göra åt just nu men tandläkaren slipar ner lite i tanden för att undvika smärta vid tuggande. Skönt, nu går det att äta igen. Tandläkaren lovade att ta reda på en bra tandläkare på Maldiverna om värken återkommer.

Nu till det bästa av allt: Han ville inte ha betalt!

När vi senare frågar Debbie varför, så säger hon att det beror på att tandläkaren inte hittade något fel, i alla fall inte helt säkert.

21 mars:
Hinduisk högtid - och oförrättat ärende i Margao

Vi går till vårt ställe på stranden – Papillon. Ägarna där har satt upp solstolar som står på en sandkulle med tak över. Det fläktar lite extra i värmen. Vi delar på en fried rice och ett fruktfat till lunch. Nöjda så går vi senare upp för en kopp kaffe vid poolen.

På eftermiddagen ska vi äntligen åka till Margao. Det är bara 3 km bort men det bara bara inte blivit av än. Vi har blivit vana vid att åka tuk tuk så det gör vi denna gången också. Simone skulle till en tygaffär med fasta priser som heter Caro Corner samt till en supermarket. Vi blev snopna när båda visade sig vara stängda. Vi frågar några varför och det visar sig vara en ny hinduisk högtid. Vi som just har kommit från en!

Simone med oförrättat ärende i Margao

Vi går och tittar på en lokal marknad i stället en stund. Sen drar vi oss hemåt med oförrättat ärende.

Bakgata i Margao

Ett minilivs i den lokala marknaden.

Här säljs det fisk!

Till middag gick vi på en ny restaurang, Sagar Kinara, och åt en massa Masala Dosa. På den lokala marknaden fanns visserligen inget som väckte vår köplust, men det var ändå en upplevelse av det riktiga Goa, bortanför turiststråken.

Mmm…massa Masala Dosa!

22 mars:
Sista heldagen i Colva

Efter sol och bad och…tja, den vanliga rutinen, åker vi till Margao idag igen för att Simone ska få shoppa lite tyger på Caro Corner, som vi fått tips om.

Caro Corner. Det de inte har i Sarityger finns nog inte!

Snart var ett par butiksbiträden upptagna med att hitta just de tyger som Simone vill ha. Inte alltid så lätt, men t.o.m. Pea var med och hjälpte till att välja så efter någon timme var vi nöjda och belåta. Vi hann även in en sväng på supermarketen på samma gata. Där köpte Simone deras sista soyamjölk. Nu är kaffet räddat på Maldiverna.

Färdigt för resväskan, packat och klart.

Nöjda med shoppingen så tog vi en tuk tuk tillbaka till Colva. Vi stannade och åt middag för sista gången på restaurang Good Man. Vi sa hej då till vår kypare Goran och det hela kändes mycket vemodigt. Goran hoppades att vi kommer tillbaka nästa år.

När vi kom tillbaks till hotellet så hade vår nattportier Newton börjat på sitt pass. En märklig men otroligt trevlig och hjälpsam man. Det var för övrigt han som visade oss rummet när vi letade hotell här i Colva. Han arbetar 12 timmars pass varje natt och sitter där och njuter av att höra på Vera Lynn sjunga med sin kraftfulla stämma enligt honom.

23 mars 2017

Från Colva till Kochi

Dags att lämna Skylark Resort och Colva.

Ja nu börjar eländet med packning. Här har vi trivts otroligt bra, så det känns lite vemodigt. Vi tänker pår på det fina hotellet med den hjälpsamma personalen och att det är så fint och rent här på hotellet. Debbie och hennes man har verkligen lyckats att få oss att känna oss riktigt välkomna. Det är också de övriga gästerna, där en del visserligen är riktiga original, t. ex. gamle Mikael från England, och som har kommit med värdefulla tips och råd.

Vi kommer också att ha svårt att skiljas från den fantastiska stranden som är så otroligt bred, lång och där det alltid fläktar.

Restaurang Papillon på stranden ser inte mycket ut för världen men har så jättegod fried rice. Bidragit till upplevelsen har även Restaurant Goodman och deras trevliga äldre kypare Goran. Han kändes mer som en gammal hovmästare av bästa sort. Allt detta kommer vi bevara i våra hjärtan.

På återseende?

En glad och nöjd bloggare

En nöjd och lycklig bloggerska

24 mars 2017

Fast på flygplatsen

Resan igår från Goa till Kochi, via Bangalore, gick bra. Glada i hågen åkte vi från Sara Hotell i Kochi till flygplatsen, vid 9-tiden på morgonen. Äntligen ska vi till Maldiverna. Vi har bokat ett lite bättre och dyrare hotell, H78, på Hulhumale (flygplatsön) i Maldiverna för att kunna njuta av havet på eftermiddagen innan vi tar kväll för att åka vidare ut i Malé-atollen i morgon bitti med den lokala färjan.

Inställt flyg. Andra resenärer på väg till Maldiverna.

Vårt plan skulle ha lämnat Kochi 12.35 men det är inställt pga ”tekniska problem” vilket vi inte riktigt tror på. Vi tror att det är för få passagerare och att dom har samlat ihop fler passagerare till nästa flight. Planet är beräknat att lyfta först kl 18.00. Väldigt trött blir Simone när Spicejet bara bjuder på en tallrik med ris och vatten. Då får vi nog, och går upp på andra våningen och betalar 3000 INR för att komma in på loungen.

Ja, här sitter vi nu och kan bara fortsätta att drömma om Maldiverna.

Men fåtöljerna är sköna. Betalt är betalt och kommer aldrig igen. Och vi får äta och dricka hur mycket vi vill. En snabb internetuppkoppling ingår också. Då våra tre timmar har gått, lite med råge så får vi reda på att planet inte kommer att lyfta förrän tidigast kl 22. Vi är inte tuffare än att vi köper oss nya tre timmar på loungen.

Bilder på väggarna finns också, för att hålla humöret uppe

Vid halv ett tiden på natten landar vi i Maldivernas huvudstad, på Hulhumale. När vi kommer till hotellet och stapplar in på rummet är vi så trötta att vi somnar direkt.

25 mars 2017
Från Mini-Manhattan på Hulhumale...
till ön Hurah. Hurra !

Simones känsla var direkt att vi har hamnat på Manhattan. Fast i miniformat. Vi behöver köpa sim-kort och jag, Per-Anders ville att vi tar taxi. - Var är din äventyrslusta? frågar Simone.

Här bodde vi efter att ha landat i Maldiverna: Hotel H78 på Hulhumale

När vi har gått en stund så försvinner äventyrslusten även från Simone då det är alldeles för hett på ”Manhattan”. Vi går ut på kustgatan för att vi tror att det ska svalka lite men det är ännu värre där, eftersom det inte finns någon skugga.

På baksidan av hotellet ser det ut så här. Det är för jäkligt att vi inte hinner bada där.

Vi går in i telekom-affären och kommer på att vi har glömt passen på hotellet. Vi som alltid tror att vi är så rutinerade! Vi handlar lite livsmedel och går hemåt.

Vi passar på att shoppa lite. Det är svettigt att bära alla kassar. Tack för palmer!

De med pengar flyger sjöflygplan till avlägsna öar i atollerna. Vi själva stressar idag

för att hinna med lokalfärjan till en pytteö en och en halv timma ut i Male-atollen.

Simone hade just sagt att det kändes lite som ett Manhattan på Hulhumale, när vi fick syn på ett företag/hus som bar just det namnet (Manhattan)! Syns skylten?

Per-Anders tar passen och taxi tur och retur för att fixa SIM-kort som fingerar även ute på vår ö Huraa. Nu snabbdusch och lunch, fried rice på H78. Vi tänker inte betala för speedboat utan åker med den kommunala färjan. H78 har gratis transfer dit så glada att äntligen vara på väg är bara förnamnet. Taxi till piren och Båt över till Malé ön först.

Hejdar en taxi på Malé för att åka tvärs över ön till nästa färjeläge. Vi betonar för taxichauffören att vi ska åka med ”lokal” båt. Han släpper av oss och alla hänvisar till olika båtar och något biljettkontor ser vi inte röken av. En snäll man hjälper oss till rätta han tar även en av våra resväskor. Vi går ombord och tror att vi är på rätt båt den går i alla fall direkt till Hurra. Sätter oss och inväntar på att den ska gå. Lite underligt att vi är dom enda passagerarna tänker vi.

Vi har hunnit fram till båten, men inga passagerare att tala om...

Efter en halvtimma så frågar Per-Anders när båten ska gå. Vi får svaret kl 15.30. "Nej, nej, den ska gå 14.30" säger Per-Anders. "Nej, ni är på fel pir" säger dom till oss. Ja, den andra lokala båten har redan gått.

Det visade sig att vi är på en VÄLDIGT ”lokal” båt. Men vad gör det vi är ju på väg till Huraa. HURRA!

Tio minuter innan båten ska gå kommer det en massa Maldiver som ska med.

Den här båten ser inte mycket ut för världen, men går lite fortare (gravt trimmad?) och visar sig vara billigare från 3 USD till 1,5 USD.

Snart har vi lämnat Male långt bakom oss. Bara en halvtimma senare än beräknat är vi framme vid Huraa. Per-Anders ringde vårt guesthouse och berättade vilken båt vi åkte med.

Hurra! Där är Huraa.

Vi blev mötta av föreståndaren Ismail och hans medhjälpare Rashid som hade med sig resväskekärran, som dom sköt framför sig genom den lilla lilla byn.

Till vänster: Ismail från Najaf Central Hotel. Bilden är från ett senare tillfälle. Simone väntar på kvällsfiske. Per-Anders håller i kameran.

Incheckning gick snabbt och smidigt. Simone frågade om det fanns en karta över ön. Ismail log och sa att det inte behövdes. Ismail tog med oss ut på en guidad tur på några minuter och då fick vi se det lilla mangroveträsket, ett par restauranger, skolan i byn, förskolan och några affärer, samt "bikinistranden" (där kvinnliga turister som inte vill ha t-shirt är hänvisade till att bada). Det var det hela på ön. Ja den är mycket liten. Bara 800 meter lång och 300 meter bred.

Vi fick hjälp av Ismail att skriva på maldiviska att jag är ”allergisk” mot vete och mjölk. Inga problem så långt.

Nu går vid för att äta middag på restaurangen som heter E-café. Vi lämnar fram Ismails lapp och det visar sig att servitören inte kan språket. Han är från Bangladesh. Ja, ja. Vi förklarar på engelska och servitören säger att han förstår precis. Inga problem. In kommer det friterad kyckling med som uppenbart är panerad. Simone blir misstänksam och kallar på servitören men han säger att han har koll och att Simone kan äta maten Simone ger sig inte utan frågar vad det är panerat med. Servitören försöke lugna med att det bara är ett pulver och att han verkligen förstår min s k allergi. Simone vågar inte lita på detta utan han får ta in påsen med pulvret. Han går till slut och hämtar det och säger när han kommer tillbaka att det kan du äta det är pulver från bröd. "Bröd!" säger Simone, "Ska du döda mig!?". Detta kan Simone inte äta. Simone får till slut in ny mat. Allt slutar väl, men ibland är det bra att lita på magkänslan. Trötta och mätta går vi dom få stegen till vårt Guesthouse, Najaf Central.

26 mars 2017

Hajar, stingrockor och nemos

Vi äter en mycket god maldivisk frukost på guesthouset, Najaf Central Hotel. Ismail lagar rispannkakor/bröd till Simone och till detta får vi en röra som består av tonfisk, finriven kokos, rödlök och riven lime. Eventuellt lite saft av limen också. Omelett och papaya får vi också. Fantastiskt gott.

Färdiga med så fixar vi lite eget kaffe och sätter oss i frukostrummet och njuter av att vara här.

Nu ska vi gå till till den s k bikinistranden och snorkla. Vi bestämmer redan innan att inte vara ute för länge så att vi bränner oss men tar för säkerhets skull med en långärmad t-shortsen och skjorta i fall i fall.

Vi har hamnat i paradiset.

Så fort vi kommer dit, ja det tar bara max 5 min att gå så ser vi att vi har stranden för oss själva så när som på en kvinna från Skottland som vi pratar med senare. Alldeles kristallblått vatten breder ut sig framför våra ögon. Vi har hamnat i paradiset! Vi kan knappt bärga oss! Vi tar på våra cyklop och snorkel och ger oss ut att utforska havet innanför huvud revet. Vi hoppas att vi kommer att se någon fisk i alla fall.

Kristallklart vatten på Huraa

En selfie innan doppet

Vi hade skojat och nynnat ledmotivet till filmen Hajen strax innan. Vi kommer inte långt förrän Simone börjar att tjoa ”Haj…HAJ!..Jag ser en haj!!!”. Simone trodde inte sina ögon, en 60-70 cm haj framför ögonen och strax därefter en ganska stor svart rocka. Vi såg också babyhaj och en lite mindre rocka som var sandfärgad. Vi kom på att vi hade varit i alldeles för länge. Mist en timma så vi går upp. Precis några meter innan stranden så såg vi en havsorm som vi tyckte såg ut att sova. Mycket vacker! Vi kan inte låta bli annat än att strax igen gå ut och snorkla med långärmat på oss.

Simone tar igen sig i skuggan av en kokospalm

Nöjda för en stund så går vi och köper frukt för att äta till lunch. Efter att ha facetimat lite med katten och Simon ger vi oss ut på en eftermiddagspromenad på egen hand. Ön är verkligen vacker i all sin enkelhet och litenhet. Dessförinnan har vi kommit överens med Isamail om snorklingsutflykt i morgon med båt och en chans att se havssköldpaddor.

Lite snäckletning blev det förstås också…

Åh nej! Det är någon som har tagit min snäcka i besittning!

Här hittade vi snäckor i det grunda vattnet

En mor eller storasyster på vägen med barn

Per-Anders under Banyanträd

Solnedgångar som inte låter sig fångas på bild, fullt ut

Lyckliga resenärer tar selfie

Lycklig man tar kort på sin fru

Vi väntar på take-away från den lokala restaurangen. I bakgrunden byns män - som har roligt utan sprit.

Per-Anders och en gammal man som vi mötte på väg hem. Det gick inte att förstå vad han sade, men han ville så gärna prata.

Öns enda bil?

27 mars

Inställd snorkling - men kvällsfiske i stället

När vi åt frukost idag så mörknade himlen något och plötsligt kom det åska. Ismail ställde då in snorklingen. Det blev inte så mycket med det dåliga vädret för senare på förmiddagen sprack det upp och det blev lite sol. Vi gick iväg till vår strand och snorklade istället. Vi såg fram emot kvällen för vi hade bokat en fisketur med Ismails familjs båt. När vi gick hem så tog vi vägen förbi den lokala stranden och där var det fullt med små bäbishajar. Som tur var är kameran med.

Bebishajar vid land på den lokala stranden

Vi åt en tidig middag vid 16-tiden och vid 16.30 gick vi till hamnen. Med på fisket är två italienare varav en är fiskefantast. eftersom det blåser lite så tar Simone en halv sjösjuke tablett. Vi hoppar ombord och när vi åker ut från hamnen så landar samtidigt ett sjöflygplan och lägger till vid sin flotte.

Vår vänlige och hjälpsamme värd Ismael väntar på båten

När vi är på väg ut på öppet vatten landar ett sjöflyg bredvid oss

Nu är vi framme vid första fiskeplatsen. 18 meter djupt.

Vi åker förbi små öar med lyxresorter när tuffar mot den första fiskeplatsen. Vi får hjälp med att agna krokarna med rå tonfisk och vi kastar ut. Det smånappar men inget mer så vi åker vidare mot nästa ställe. Där blåser det för mycket men vi ser surfare på vågorna.

Ismael berättar att internationella surftävlingar brukar hållas på stranden intill – Ser ni surfaren?

Simone och en av medhjälparna till skepparen

På nästa ställe börjar vi få upp fisk. Italienaren har värsta utrustningen, bl a en kamera som han sänker ner i djupet. Han kastar ut några gånger men sitter för det mesta och byter drag mm så han hinner inte fiska så mycket. Vi har bara krok och lina.

Ismael och den unge italienaren som grejar och grejar med all sin utrustning….

...men vi och besättningen kör med handlina, krok och sänke.

Simone får två 'Red snappers', några små fiskar och två "Rainbows". Per-Anders får tre Rainbows. Mest får kaptenen på båten. Han drar Rainbow efter Rainbow. Italienaren blir utan fisk. Mot slutet så är det verkligen kolsvart.

Besättningen rensar

Kaptenen uppmanar Per-Anders att ställa sig bak i båten jämte honom. Lite läskigt att stå där i mörket utan räcke. Men nappar gör det. Simone tar över platsen efter en stund och får sina stora fiskar där när hon hittade rätt djup. Det var lite trixigt men det nappade vid sex på sex meters djup.

Simones andra Red Snapper

Simones första Rainbow. Kameran ljuger aldrig om hur stora fiskar hon tar...

Ja, det blev en lyckad fisketur som varade i 4 timmar. Trötta och nöjda är vi när båten tuffar tillbaka till ön. Det är tyst och stilla på stigarna och gatorna på Huraa och vi promenerar försiktigt hemåt i mörkret. Fisken? Den fick Ismail och kaptenen dela på.

28 mars 2017

Bikinistranden

Vi äter vår goda maldiviska frukost och dricker vårt svenska kaffe. Idag ska vi gå till bikinistranden och snorkla. Eftersom Maldiverna är muslimskt så finns det två olika stränder. Det finns en lokal strand där man inte får bada i bikini. Man behöver i alla fall ha en t-shirt. Där badar lokalbefolkningen. Till vår "Bikinistrand" är dom inte välkomna eftersom den enbart är till för turisterna. På Maldiverna är det viktigt att ha kläder över axlarna och något som täcker knäna. Men Ismail berättar att varje ö i praktiken sätter sina klädkoder för turisterna och här på Huraa är det bestämt att man kan gå i linne och knäna behöver inte vara täckta.

Ingång till bikinistranden

Vi är nere på stranden redan vid nio tiden på morgonen och vi ska snorkla ända ut till revets kant och tillbaka.

Vi har snorklat ut till revets kant. P-A skyddar sin ljusa hud med skjorta.

Vi snorklar i två timmar och ser mycket vackra fiskar och som tur är har vi kameran med oss. Strömmarna i vattnet är starka i tidvattenväxlingen och då är det lite jobbigt att simma. Men vi ser det som den enda motionen som är möjlig här på ön eftersom den är så liten.

Simone tar några riktigt fina bilder idag

Eller vad sägs om sikten?

Sedan välbehövlig vila i solstolen och litervis med vatten att dricka. Det är mycket varmt och fuktigt så det gäller att dricka bra.

Vi stöter på ett annat svensk par som firar trettio år som gifta här och det visar sig att dom känner en arbetskamrat till Pea. Världen är bra liten. Vi pratar lite och dom bestämmer sig för att hänga med oss ut på vår snorkling i morgon.

Vi går upp och äter och dricker lite kaffe. Vi går ner för att snorkla igen lite senare på eftermiddagen. Det är svårt att låta bli när det är så klart i vattnet. Det är verkligen så fint som man ser det på kort.

Ser ni den lustiga, taggiga fisken som gömmer sig under korallen?

Lite längre ut är vattnet ännu klarare. På väg hem blir det en tur längs den lokala stranden för att leta efter snäckor. Jo då det blev lite fynd. På kvällen blir det hämtmat, fried rice.

Simone letar snäckor i kvällssolen

29 mars 2017

Snorkling med sköldpaddor

Ismail från hotellet och vår skeppare från kvällsfisket tar idag med oss ut för att få se sköldpaddor och få fin snorkling på olika djup.

Vår skeppare

Snorklingsfrisyr är priset man får betala för att uppleva undervattensvärlden.

Simone och "The man behind the mask"

Med oss i båten följer ett annat svenskt par från Donsö, Roger och Diana, samt våra italienska grannar. Snorklingen är är en riktigt härlig upplevelse i det kristallklara vattnet. Sikten är ca 50 meter. Vi snorklar på revens kanter och det är svårt att beskriva det hisnande i att ligga på kanten där det stupar rätt ner i det stora blå, från ljuset till mörkret. I fantasin finns det inga gränser för vad som kan dyka upp från djupet. Skrämmande och pirrigt att snorkla där men samtidigt helt fantastiskt.

Framme vid kanten på ett av reven

Blågula skönheter på lite grundare vatten

Vad finns där nere, i det stora blå?

Vår skeppare visar sig vara en mycket duktig snorklare och rör sig som en fisk i vattnet. Han drar sig inte för att dyka ner på 10 meters djup. Vi flyttar på oss en bit med båten för att se om vi kan hitta sköldpaddor. Simone hittar en och Pea börjar att filma. Simone är den som upptäcker första sköldpaddan, men vår skeppare är den som dyker ner och hälsar på den.

Fridfullt glider havssköldpaddan fram

Efter att ha varit uppe och hämtat luft dyker den igen.

Den är bara så vacker! Lugnt och värdigt tar den sig fram.

Italienaren, den yngre av dem, har med sig sin harpun vilket vi inte tycker särskilt mycket om, eftersom han bara harpunerar utan att döda fisken omgående. Ibland straffar synden sig själv! Som när han ska harpunera en fisk och har glömt att fästa linan. Poff! Där försvinner hans spjut ut i indiska oceanen, ja i alla fall 40 meter ner i djupet. Det tycker vi är mycket kul och italienaren sitter och surar i båten resten av resan.

Vi flyttar oss ännu en gång men nu känner Simone av lite sjösjuka men ska ändå snorkla lite till och hoppas att det hjälper. Det är bara vi och skepparen som snorklar den här gången dom andra väntar i båten. Vi driver ganska långt bort även den här gången så att båten får komma och hämta oss och så bär det hemåt.

Här har vi drivit iväg en bra bit från båten och den får hämta upp oss.

På eftermiddagen går vi till stranden en stund. Vi är mycket trötta efter av att ha snorklat i flera timmar så vi tar tidig kväll.

30 mars 2017
En dag på stranden

Den här dagen är vi bara på stranden och solar, badar, löser sudoku och bara njuter. Vi behöver nog också lite tid att smälta gårdagen….

Bikinistranden vid högvatten på eftermiddagen.

Vi lämnar bikinistranden , och letar snäckor längre bort, nära och förbi öns lilla soptipp.

Simone tittar närmare på en eremitkräfta. Det finns hur många som helst, som kryper in i sina skal och låtsas att de inte finns när man kommer för nära. Hon lägger varsamt tillbaks den i sanden.

Sopförbränningen sker i det fria. Att hantera den ökande mängden avfall är ett problem för ön.

Vissa kvinnor som bor på ön täcker sig, andra inte.

Barn leker på gatan nedanför balkongen där vi torkar vår tvätt.

Pappa lär sonen allt om såpbubblor och mormor bjuder på glass.

31 mars 2017
Snorkling ute på revet vid Bikinistranden

Vi sitter vid frukost och pratar med Ismail och Rashid. Dr berättar om planerna för ön. Det ska byggas någon form av restaurang/fik vid stranden med toalett och dusch. Alla Guesthouses kommer att vara delaktiga. Problemet med sopor och avloppsvatten ska man också ta itu med. Det är bättre nu än för några år sedan, men det behöver förbättras ytterligare. Alla beslut tas av ett ö-råd. Den här ön har sin egen ström och det är de ensamma om i den här atollen. Det är de väldigt stolta över. Ismail pratar också om att han ska erbjuda paketpris inklusive utflykter mm. Vi kommer att hålla oss uppdaterade på FB.

Idag är det sista dagen här och vi utnyttjar stranden, vattnet och solen så långt vi bara orkar. Det är mycket varmt idag. Stundtals alldeles för varmt. Moln tornar upp sig mot eftermiddagen och lite regn tycks på väg.

Vattnet svalkar inte vid stranden utan vi måste längre ut för att det inte ska kännas som vi badar i ett badkar.

Ute på revkanten är strömmen starkare och kommer med svalka.

Vattnet är klart och vi närmar oss försiktigt fiskarna. Det är som att simma i ett akvarium. Se men inte röra.

Det känns konstigt att vi ska lämna ön i morgon. Vi har bokat plats på speedboat till Malé eftersom den långsamma färjan går alldeles för tidigt på morgonen. Vi vill hinna njuta av Ismails och Rashids gudomliga frukost med tonfiskröra.

Leta i den här bloggen

Simone och Per-Anders reseblogg